I morse var det en ny lavin på Manaslu som drog in över basecamp. Här kan ni se det.
Hela den senaste veckan har jag tänkt jättemycket på det här och följt klättringen på berget med stort intresse och det har hela tiden skavt. Det har inte känts bra. Det har varit en säsong med mycket nederbörd, mycket snö och starka vindar. Det har gått laviner på olika platser över berget med jämna mellanrum och flera har dött / blivit skadade. Detta har lett till att de flesta internationella företag har lämnat berget och ställt in sina expeditioner. Men de lokala företagen är kvar och i de korta väderluckorna som finns så försöker de nå toppen. Jag är inte imponerad alls. Jag tycker det är vansinnigt. De utsätter sina klienter för jättestora risker för att de ska kunna skryta om hur bra de är på sociala medier.
Det hela eskalerade med Nims och hans 14 Peaks projekt där han och hans sherpa team framställde sig själva som superhjältar. Och i viss mån var det också det. Det var en enorm bedrift att göra vad de gjorde. Men det skapade också ett tryck att leva upp till det här, inte bara när det handlar om dem själva utan också alla andra som ser hur den här stilen fungerat för dem. För många av dessa sherpas som fått den här superhjältestatusen har sedan gått vidare och startat sina egna företag eller så jobbar på de för något av de större lokala företagen. Och det jag ser på Manaslu nu är att de pushar i livsfarliga förhållanden för att nå toppen och sedan kunna posta om det på sociala medier. Att de minsann kan nå toppen även i svåra förhållanden när andra vänder. Men vad de egentligen gör är att spela rysk roulette med sina klienter.
De kanske har tur och kan ta sig mellan två camp utan att något händer. Men är det värt risken?
Om man kan något om laviner så är det att det främsta tecknet på att det är lavinfarligt är att det går laviner – vilket det gör dagligen på Manaslu. Fernanda Maciel, TNF athlete sa att ”det regnar laviner överallt på berget” och valde att avbryta sin expedition. Det andra tecknet är att det snöar och blåser – vilket det gjort nästan varje dag på Manaslu. Det här skapar en hög lavinfara.
Det finns två olika typer av laviner: Lössnölaviner och flaklaviner. En lössnölavin är enkel att utlösa men ger inte så stora konsekvenser. En sådan drabbade basecamp idag och tack och lov verkar det inte varit någon som råkat illa ut men många tält är förstörda. Men en lössnölavin kan absolut begrava dig. Framför allt kan den få dig att tappa balansen. Kanske dra med dig utför ett stup eller en klippa. Det var förmodligen det som hände Hilaree Nelson när hon skidade ned från toppen, löste ut en lavin som gjorde att hon tappade en skida och balansen och föll 2000 meter nedför berget.
En flaklavin däremot uppstår exempelvis när det drevar. Snödrev börjar vid 25 km/h. Det finns rapporter om 70-80 km/h vindar när folk gått mot toppen. Så det betyder att det drevat ordentligt över hela berget vilket gör att det blir superfarligt. För att förhållandena ska stabilisera sig behövs flera dagar av bra väder. Problemet är att de små väderluckorna som funnits ofta varit bara två dagar. Så när det är som allra farligast så sticker folk upp för berget mot toppen. En flaklavin ger stora konsekvenser. De kan begrava en hel by om de är riktigt stora, det var vad som hände på Huascaran i Peru 1970.
När man bestiger ett berg så väljer man att tolerera en viss mängd risk och det är upp till var och en hur mycket risk man vill ta men det som jag har svårt att acceptera är att de lokala företagen tar den risken åt sina klienter som inte kanske har någon erfarenhet eller träning i lavinkunskap. Frågan är om de ens har de själva? Lukas Furtenbach som är IFMGA guide och driver Furtenbach Adventures ställde in sin expedition på Manaslu och skrev:
När jag var i Nepal i December så skulle jag klättra två 6000 m berg själv. Jag visste att eftersom jag klättrar ensam så måste jag göra en riskbedömning där jag inte kan ta för stora risker eftersom jag inte kommer kunna räddas om något händer. Så jag frågade lokala guider om lavinrisken på de här två bergen. Jag fick till svar att den inte existerade. Det finns inga laviner på dessa berg. Vilket är helt fel.
Laviner löses ofta ut på en slope som är 30-45 grader. Exakt den brantheten som är på större delen av dessa berg. Om det inte snöat så är risken inte speciellt stor men i December är det vinter och det betyder att det finns överhängande risk för snö och nederbörd. Lägg till lite vind på det så har du en jättestor lavinfara. Om en lavin löses ut på en slope så kommer du inte kunna räddas av att du sitter i ett fast rep för det fasta repet och ankaret kommer dras loss i lavinen som kommer kasta dig nedför berget mot diverse terrängfällor. Det var exakt det här som hände mellan camp 3 och 4 på Manaslu för några dagar sedan. Lavinen som gick där svepte bort de fasta repen vilket gjorde att de klättrare som var i camp 4 var fast där. De hade inte erfarenhet eller skills att ta sig ned utan fasta rep.
Och det är därför som jag tycker det är extra viktigt att se till att man lär sig om hur laviner fungerar som klättrare. För det här är inte något man verkar prata eller ha så mycket kunskap om. Det är mer vanligt inom skidvärlden. Men ska man bestiga berg där det finns minsta risk för laviner då borde man skaffa sig tillräckligt med erfarenhet att på egen hand kunna göra en bedömning. För ”guiderna” på de lokala företagen har kanske inte det och för dem finns det en annan drivkraft som är större än något annat: Pengar & pressen att nå toppen. Ära och berömmelse. De kommer ta en högre risk med någons liv och då är frågan om du är med på det eller om du bara hakar på för du litar på dem?
När jag besteg Ama Dablam 2018 så gjorde jag det med Adventure Consultants som hade två IFMGA guider på plats. Sedan hade vi ett gäng lokala guider som var med också. På den tiden hade jag väldigt liten erfarenhet, jag hade klättrat i ett år och jag lade helt mitt liv i händerna på guiderna. Som jag visste var välutbildade och erfarna och de gjorde ett jättebra jobb hela vägen men en sak jag minns var att när vi skulle ned från Grey Tower så var vår huvudguide jättetydlig med att nu klättrar vi en och en och nästa börjar inte förrän den som är framför kommit runt hörnet. Grey Tower är en av de mer riskabla passagerna då det är väldigt utsatt för stenras. Veckan innan vi var där hade en klättrare dött just där för att en sten hade fallit och kapat det fasta repet han satt i. Veckan efter hände exakt samma grej. Trots detta så börjar de lokala guiderna klättra innan jag ens kommit halvvägs runt det där hörnet. Stenar regnar ned runt mig.
Men jag hade varken träning eller erfarenhet att förstå allvaret i situationen då. Eller konsekvenserna. Jag litade på alla guiderna.
När jag var på Island Peak nu i december så var det ett annat team där också. Deras climbing sherpa ville ta en livsfarlig väg genom en glaciärspricka med komplicerad terräng. Hans klient hade inte ens en isyxa. Dessutom stod han precis vid kanten av sprickan med jättemycket slack ute på repet. Vid ett fall där hade båda ramlat ned i sprickan.
Idag så marknadsförs alpin klättring som att vem som helst kan klättra ett 8000 m berg. Man behöver inte ens någon tidigare erfarenhet. Ett stort team sherpas gör allt åt dig och du kan få oändligt med syrgas. det är bara att jumarera upp för ett fast rep. Jag tycker det är lite ansvarslöst. Ju mer jag klättrat och ju mer jag utbildat mig inom denna värld desto mindre risk är jag villig att ta. När jag började var jag clueless. Då ville jag bara beta av toppar, ge mig på nästa utmaning, svårare, hårdare. Idag är det motsatsen. Jag klättrar inte ens en 4000 meters topp i Alperna om inte förhållandena är tillräckligt bra. Men idag har jag tillräckligt med erfarenhet för att i alla fall kunna avgöra det på egen hand. Vilken risk jag är villig att ta och förstå konsekvenserna av mitt val.
Jag är inte säker på att alla som är på Manaslu just nu har det. De lägger sitt liv i händerna på lokala guider som kanske inte ens har utbildning eller som Lukas Furtenbach säger ”det finns ingen medvetenhet eller riskförebyggande arbete kring laviner”. Man har ju till och med placerat basecamp längs ett lavinstråk! Kanske var de tvungna att göra det för det fanns ingen annan plats. Med 400 klättrare och lika många sherpas är berget helt överfullt. Jag läste om hur det var svårt att landa räddningshelikoptrar för campen var så fulla att det inte fanns någon plats att landa på.
Så om du ska ut och klättra i berg, lär dig om riskerna så du kan göra dina egna medvetna val. Och om du inte vill det se i alla fall till att de du lägger ditt liv i händerna på har den erfarenhet och kunskap som gör att de kan ta de bästa besluten.
Om du bor i Sverige och vill lära dig mer om laviner kan jag rekommendera SVELAV. Här hittar du en länk till deras kurser!
Leave a Reply