Tour du Mont Blanc

För några veckor sedan så vandrade jag den otroliga Tour du Mont Blanc som sträcker sig över tre länder kring Alpernas högsta berg Mont Blanc. Man vandrar alltså runt hela bergsmassivet, genom Frankrike, Italien och Schweiz. Utsikterna är storslagna och vandringen är aldrig för extrem eller svår. Jag skulle ge denna vandring 10/10!

Eftersom man går ett helt varv runt bergsmassivet kan man börja var man vill. Den klassiska starten är i Les Houches, några kilometer utanför Chamonix men jag valde att börja i Chamonix och uppe vid Brevent på 2525 m.

Här är min rutt dag för dag, vad jag packade, vad jag åt, var jag bodde, hur jag planerade, vilka misstag jag aldrig kommer göra om så att om du någonsin funderar på att göra denna tur så har du förhoppningsvis fått lite tips (och mycket fina bilder att titta på).

Plan:

Jag bestämde mig med väldigt kort varsel för att göra den här turen, mitt under högsäsong vilket innebar att alla hyttor i princip redan var fullbokade. Man brukar behöva boka dem ett par månader i förväg, minst. Men jag tänkte ”det ordnar sig nog” och bestämde mig för att köra ändå. Normalt brukar de flesta göra turen på 9-11 dagar men jag siktade på 6 dagar. Jag skulle nog inte rekommendera snabbare än så om du inte tänkt springa en del av sträckan och är väldigt vältränad för det är 170 km och 10 000 höjdmeter vilket gör att det är rätt tufft stundtals.

Jag ville också göra extra bergspass för att komma åt de finaste vyerna.

Packning:

Min plan var att packa lätt och bo i hyttor längs vägen och äta i hyttor / på restauranger. Här är allt jag hade med mig:

1. Extra ombyte (ett par tights, en t-shirt, underkläder, sockar, vantar och mössa) i en dry bag
2. Sovsäckslakan till hyttan
3. Stavar Silva carbon Trail
4. Skaljacka från The North Face
5. Trailskor från The North Face (som jag vandrade i)
6. Dunjacka från The North Face
7. Snabbladdare med USB C kabel (kan ladda alla elektroniska prylar med samma sladd) – fördelen med en snabbladdare som väger lite mer är att det är ganska tuff konkurrens om eluttagen i hyttorna, på det här sättet kan jag snabbare ladda upp min utrustning.
8. First Aid Kit
9. Solglasögon, reflektiva från Julbo
10. Mina favoritsnacks (nötter, choklad, lakrits, bars)
11. Hörlurar från Jaybird
12. Fleece från The North Face
13. Kamera Lumix S5. Det här är min mellanstora kamera, en fullformatskamera som ändå väger lite mindre
14. Softflask x 3 totalt 1 L. Planen var att fylla på vatten längs vägen
15. Pannlampa Trail Speed x5 Silva

Jag packade allt i en löparryggsäck Silva Strive Mountain Pack 17 + 3 L. Den blev inte ens full så jag hade kunnat få plats med mer. Ju större ryggsäck man har desto mer brukar man packa med sig så mitt knep är att alltid ha så liten ryggsäck som möjligt. Jag minns när jag gjorde alla Sveriges 2000 m toppar, då packade jag för 12 dagar i Sarek i en 38L ryggsäck inkl camping och klätterutrustning + mat.

Förutom det som syns på bilden hade jag också en keps, nödsändare, karta och kompass + mobiltelefon.

Om jag skulle ta bort något från min packning som jag aldrig använde / var onödig så skulle hörlurarna inte få följa med och hälften av snacksen skulle också gå att ta bort då jag aldrig åt dem. Det går dessutom köpa mer snacks när man passerar byar / samhällen.

Om det var något jag borde tagit med som jag missade så var det kontanter. Jag tänkte ”det är 2022 klart man kan betala med kort”. Inte i Frankrike. Detta var ett stort problem de första dagarna där jag fick göra banköverföringar till hyttor och tigga en cola av en snäll vandrare jag mötte längs vägen eftersom jag inte hade några cash. Ta med cash. Räkna inte med att det går att betala med kort någonstans (fast det går i Schweiz).

 

Dag 1: Brevent till Refuge Tré-la-Tête

38 km
+2000 m
-3500 m

Jag fick sällskap av min vän Johanna första biten och vi började uppe vid Brevent i Chamonix. Därifrån är det ganska brant nedför i 1500 höjdmeter till Les Houches dit vi kom efter 3 tim och 30 minuter inkl många fotostopp. Har man tagit med en finkamera så måste man använda den. Det är lätt och lockande att bara gå för att komma fram snabbare så jag behöver ständigt påminna mig själv om att inte glömma att ta bilder längs vägen. I Les Houches unnade vi oss en lyxig hamburgertallrik till lunch innan vi tog liften upp till Bellevue.

Här tog jag och Johanna olika vägar till hyttan. Jag ville gå över bergspasset så jag gick mot Col De Tricot och Johanna gick ned i dalen via Les Contamines. Det var sjukt varmt och även om jag tog till alla knep jag hade: Keps (som jag blötte med kallt vatten när jag passerade bäckar), solglasögon, solskyddsfaktor, gå i skuggan när det var möjligt, dricka regelbundet så var jag helt förstörd när jag tog en paus vid Refuge de Miage. De tog inte kort och jag hade inga kontanter så jag fick fråga en annan vandrare som inte pratade någon engelska så jag fick använda Google translate om han möjligen kunde låna mig pengar att köpa en cola. Han var världens snällaste och kom snart tillbaka med en kall cola han bjöd på. Jag var i himlen när jag satt i en solstol i skuggan och njöt. Efter det gick jag ned till den lilla glaciärsfloden och tog av mig skorna och doppade fötterna i det iskalla vattnet.

Dagen hade inte varit så tuff rent vandringsmässigt ännu men värmen tog bokstavligen kål på mig. Jag är inte gjord för över 25 grader och det var 30 grader i skuggan med strålande sol så jag led verkligen.

Vandringen över bergspasset var jättefin och jag kan verkligen rekommendera den men de flesta som väljer denna väg viker sedan av efter Refuge de Miage ned till Les Contamines där de spenderar natten. Det kunde inte vi göra för det fanns inga lediga platser i hyttorna där så vi var tvungna att gå hela vägen (och 1000 höjdmeter extra) upp till Tré-la-Tête hyttan.

Nu gick leden från att ha varit hyfsat trafikerad till att bli helt tom. Jag var inte längre på den officiella TMB trailen utan tog en variant uppe i bergen, ensam i skogen. Det började bli skymning innan jag äntligen kom fram till hyttan, 12 timmar efter starten i Brevent. Johanna hade kommit dit en halvtimma innan mig och eftersom klockan var 21 på kvällen hade vi missat middagen. Jag åt lite godis i sovsalen i min sovsäck och kände mig orolig över mitt låga energiintag under den här långa, stora dagen. Vi hade gjort många kilometer och höjdmeter idag.

Dag 2: Refuge Tré-la-Tête till Les Mottes

24 km
+1400 m
-1500 m

Vaknade dagen efter helt energilös. Är det något jag har lärt mig så är det att för att kroppen ska kunna få ordentligt med återhämtning måste man äta ordentligt också. Att inte få någon middag kvällen innan var alltså inte toppen. Frukosten i hyttan var som vanligt under all kritik. Oftast i bergshyttor så får man något torrt bröd med lite smör och sylt, supersockrad musli med fejkmjök och blaskigt kaffe. Middagen brukar oftast vara jättebra men frukosten är inte deras starkaste sida. Vi tryckte i oss det som gick och började sedan vandra ned 1000 höjdmeter från det extra berget vi var tvungna att bestiga kvällen innan för att komma upp till hyttan. När vi kom ned till den vanliga TMB trailen sedan kändes det som vi var på en motorväg. En bred grusad väg ledde upp till Refuge de la Balme där vi desperat försökte äta lunch. Det enda som serverades var mackor och de tog inte kort. Johanna hade 50 euro så vi bestämde oss för att ransonera dem och dela på en ostmacka. Lagom tills den var uppäten kom regnet.

Vi fortsatte upp mot Col du Bonhomme och trots att vi kanske var de som gick snabbast uppför branten så blev vi omsprungna av tre sponsrade The North Face athleter som var ute och tränade inför UTMB. Här går den vanliga vägen ned mot Les Chapieux men vi ville ta bergspasset. Det hade säkert varit en helt fantastiskt utsikt därifrån men vi var tyvärr i en dimma så tjock att det endast gick att se några meter framför sig.

”Vi äter lunch i La Ville De Glaciers” bestämde vi. Vi tänkte det var en liten by som kanske hade en restaurang. Så var det inte. Det var en bonngård där en familj bodde. Vid det här laget var jag rejält sänkt på grund av energibrist. Jag behövde äta. Nu.

Vi vandrade vidare och när vi kom till nästa refuge så var det igenbommat. Ni kan ju förstå min besvikelse. Tack och lov var det bara några få kilometer till nästa refuge i Les Mottes. Tyvärr anlände vi vid 16 tiden vilket gjorde att de inte längre serverade någon mat förrän middagen klockan 19. Jag bestämde mig för att stanna och frågade samtidigt om de hade en sängplats för natten. Det fanns. Jag var för hungrig för att fortsätta. För låg på energi. Hade inte återhämtat mig från den stora dagen innan. Johanna däremot hade en deadline så hon fortsatte till Courmayeur. Så starkt!

Jag var så otroligt tacksam över att jag skulle spendera natten. Jag tog en dusch och lade mig sedan på sängen och åt lite snacks. När klockan blev 19 serverades det en fantastisk middag till tonerna av en spelmaskin. Jag sov så gott den natten sedan.

Dag 3: Les Mottes till Courmayeur

22 km
+800 m
-1400 m

Vilken skillnad det var idag när jag vaknade på morgonen utvilad och återhämtad eftersom jag hade fått äta ordentligt kvällen innan. Jag flög fram upp och ned för bergspasset. Ett snabbt stopp längs vägen för att äta snacks men annars var jag framme i Courmayeur lagom till lunch. Idag var allt lätt och härligt. Vädret var perfekt, inte för varmt men ändå soligt med moln. Just denna passage bjuder på turens finaste utsikt måste jag nog ändå säga. Södra sidan av Mont Blanc är vild och mäktig. Jag passerade nedanför Monzino hyttan där jag bott tidigare.

Dag 4: Courmayeur till La Fouly

36 km
+1500 m
-1500 m

Från Courmayuer vandrade jag till Walter Bonatti refuge för lunch. En jättefin och härlig vandring längs med Val Ferret. Här vandrade jag sedan vidare mot Refuge Elena och därifrån hade jag sett en stig över ett bergspass. Jag frågade i hyttan hur den vägen var ”livsfarlig och jättesvår svarade de”. Jag berättade att jag brukar klättra alpint och är fjälledare och då ändrade de sig och sa ”det är lugnt”. Men när det var dags att gå vidare så hade mörka moln dragit in över bergstopparna. Eftersom jag sannolikt skulle vara ensam där uppe så valde jag istället den vanliga och lite enklare vägen över passet. När man väl tagit sig över så kom den härligaste nedförsstigen på hela turen. Perfekt lutning för att kunna gå med flow eller springa lätt. Lagom till solnedgången var jag nere i La Fouly där jag checkade in på Gite La Fouly och jämfört med hyttorna jag bott på längs vägen var det här som ett lyxhotell. Ägarna var supertrevliga och bjöd på en underbar middag med lokala råvaror. Kan verkligen rekommendera detta ställe!

Dag 5: La Fouly till Trient

23 km
+1800 m
-1500 m

Ännu en tokvarm dag. Jag började tidigt för att undvika den värsta värmen men när jag var halvvägs upp Arpettepasset som är en annan variant (och den mest tekniskt svåra jag gjorde) så var det outhärdligt. Jag mådde dåligt. Alla andra jag mötte mådde dåligt. Jag utökade min taktik till att vid varje boulder eller stor sten längs vägen där det fanns tillräckligt med skugga så vilade jag några minuter bara för att komma bort från solen. Jag fyllde på mina vattenflaskor i bäckar längs vägen som jag gjort under hela turen. Jag kan förövrigt inte rekommendera det här passet till någon som tycker att allt annat varit tufft, har dåliga knän eller inte är på topp den här dagen för det är tufft, brant och tär på dig. Det är boulders och mer tekniskt än något annat ställe på trailen och har du tung ryggsäck så kan jag verkligen inte rekommendera denna variant.

När jag äntligen kom upp på passet stannade jag för en fika. Längs vägen hade jag mött en gullig italiensk tjej som bjöd på salami. Jag fortsatte sedan ned till Trient. Min plan var egentligen att ta mig en liten bit till men jag var inte på topp efter ännu en supervarm dag så när jag såg Refuge Le Peuty så frågade jag om det fanns en ledig säng. Jag hade tur så jag köpte en cola och lade mig sedan i skuggan för att chilla. Jag märker hur jag blir mer och mer förstörd av värme. den här sommarens värmeböljor som varit, jag kan inte existera. Jag minns att jag lovade mig själv att nästa sommar ska jag inte vara nere i Europa i Juli och Augusti. Det är för varmt för mig.

Precis innan middagen dyker den Italienska tjejen upp. Jag hade berättat för henne om min taktik att inte boka några refuge i förväg utan fråga på plats om det finns en säng så hon hade provat det när hon anlände och det fanns en ledig madrass till bredvid mig. Jag var väldigt glad över att se henne, hon skulle egentligen också gått lite till men värmen hade tagit kål på henne också. Vi hade verkligen klickat så jag var glad att spendera kvällen med henne.

 

Vi gick till middagen och när jag ätit halva min soppa så började jag må riktigt konstigt. Jag fick springa till toaletten och jag hann precis dit när en spya kom ur min mun. Weird. Men efter det mådde jag bättre. När jag kom tillbaks till bordet och skulle fortsätta äta gick det inte. Jag mådde illa bara jag tittade på maten. Jag fick springa tillbaka till toaletten igen. Och igen. Och hela natten fick jag springa fram och tillbaka mellan toaletten och min säng som var på loftet i ett rum med 30 andra. Hoppas de fick någon sömn den natten. Jag fick det inte. Jag var så trött. Jag ville somna på toaletten. Ett tag övervägde jag om jag skulle hämta ned min madrass och lägga på golvet utanför toaletten. Jag hade gjort mig av med all vätska. Det var riktigt illa. Jag har aldrig varit såhär sjuk på en trail förut. Jag hade förmodligen fått i mig bakterier i vattnet från bäcken och nu hade jag en fruktansvärd V&D. Jag blev så svag. Jag försökte dricka men jag spydde bara.

Dagen efter så insåg jag att det kommer bli svårt att ta sig till Chamonix till fots idag över bergen. Tack och lov så ligger Trient på ett ställe dit det går en väg. Jag bad personalen ordna med en transport till Chamonix åt mig. Jag var ett vrak. Några timmar senare blev jag körd till min van. Jag visste inte hur jag skulle ta hand om mig själv men jag behövde genast gå och köpa vatten. Kanske något att äta. Jag var förstörd. Det var en kamp att gå 400 meter till bageriet. Jag kollapsade i vanen när jag kom tillbaka.

Det tog en vecka innan jag var återställd. Så dålig blev jag. Så tufft blev det. Jag fick tvinga mig själv att äta och dricka för att få lite energi för jag var jättesvag och det gick väldigt långsamt att bli bättre.

Efter 5 år av att alltid dricka vatten i bäckar i fjällen så fick jag sota för det. Ordentligt. Nu ska jag skaffa en flaska med filter. Sedan ska jag bege mig tillbaks till Trient och vandra den sista sträckan till Chamonix vid något tillfälle. Den lät också vara superfin. Men den här gången blev det inte så. Nu har jag en anledning att återkomma.

Om du har några frågor om TMB lämna en kommentar så ska jag svara!

Q/A

Kan man campa längs rutten?

Ja det kan man. Man kan välja att bo i hytta eller campa på någon av campingsplatserna (det var kanske 25% av alla jag träffade som gjorde det)

Vad borde man ha för skor?

Jag hade trailskor och det fungerade toppen. Många med stora tunga kängor såg ut att lida men om man är lite ostabil i fotlederna kan det vara skönt att ha en stadig sko som går upp över ankeln. Det är varierad terräng.