I´m in Chile right now, climbing together with my friend Lotta Hintsa for a few days before I´m guiding my All Women Expedition on Aconcagua.

We are doing two mini-expeditions here and we just came back from the first one where we climbed Cerro El Plomo via Iver glacier. Cerro El Plomo is the highest mountain in the Santiago area and you can see it from the city, 5424 m high. The normal route is popular & easy and perfect as introduction to high altitude.

Day 1
We started by renting a driver that took us to Valle Nevado. We did not know that you could go to La Parva and there is a lift that is opened on weekends so we walked 3,5 hours extra with our super heavy backpacks. That was tough! We made it to our camp Piedra Numerada at 3400 m after 7 hours. Since we came straight from sea level we wanted to spend a few nights on this altitude to acclimatise.

Day 2
We made a carry round up to camp Federation at 4100 m to boost our acclimatisation and to carry up some gear so when we moved there our backpacks would be less heavy. It´s 700 m ascent from Piedra Numerada and it took us around 3 hours with easier backpacks. Up in the camp I ate some snacks and chatted with some other people that were up there. Cerro El Plomo is a very popular peak and right now it´s high season. Lotta continued up on a trail, she wanted to do a training session so I went back down to our camp by myself.

Day 3
When we woke up in the morning Lotta told me she was feeling unwell. She probably got something from the flight over here, it´s pretty common. So we decided to take a rest day and just relax in camp. I spent the day brainstorming and taking notes of my ideas. I always get a lot of ideas when I´m on an expedition and off wifi for a few days and have time to think.

Day 4
Time to move up to camp Federation! We packed everything we needed and then left a little stash under some rocks with things we did not need that we were going to pick up after the climb. It was around 45 min slower to go up there with heavy backpacks but it was a beautiful day and when we arrived we pitched our tents in a nice spot, not too far from the water source (pro tip to not have to walk too long to get water). We scouted the start of the route before it got dark and then we went to bed early.

Day 5
The alarm rang at 04:00 and it was as usual very hard to get up from the warm sleeping bag. I had already made my water the night before so I just ate a bar and packed my backpack and before 05:00 we were on our way. The first part is quite steep uphill in scree. You take one step up and slide a half step down. It´s desert climate so it´s pretty cold in the nights and hot during the days. I had La Sportiva Aequilibriums with a foot warmer inside and that was perfect. Still my legs and hands were a little bit cold so I could not wait for the sun to rise. Just as we reached the glacier the first rays of sunshine came on us and it was so nice.

We climbed the glacier solo. First we had to battle penitentes (but I loved it, was so much fun) and then it became more icy with hard ice so you had to do a good route finding to avoid the blank spots of ice. Conditions were overall very good but you still had to be careful and make sure every step was good because a fall would mean big consequences. Lotta is very strong and fast in the mountains so she climbed ahead of me. I catched up with another person halfway up that started from camp at midnight and climbed passed her and continued up alone.

It´s very hard to secure a face climb like this: There is not enough ice for screws and the snow is a little bit too hard for snow pickets. And to just climb roped up makes no sense since if one fall, both will go down. Maybe you could short rope the whole thing. I guess if it´s guided that´s the way you would do it but in our case it made most sense to just solo and climb in our own speed. I felt comfortable but at the same time I had a big focus during the climb.

The face is long, about 600 m high and in the end it was never ending. But I finally made it up to the col where the normal route goes to the summit and Lotta was waiting for me there. It was another 200 meters uphill from there to the summit and the altitude really made you slow up here. We finally made it and enjoyed the views, ate a little snack and talked about JP Mohr (a local climber who died on winter K2 a few years ago) who had a memory plaque on the summit. From camp to summit via the glacier it took us 7:45 hours.

The clouds started to build up from the valley and it was time to go down. We slided down the scree on the normal route and halfway down it started snowing and there was thunder in the distance. It was nice to get back to camp and my 1€ noodles have never tasted better.

Day 6
Time to pack up the camp and head back down to La Parva where our driver Carlos picked us up and drove us back to Santiago. It was so nice to sleep in a hotel bed and take a shower. I ordered some room service and spent the evening eating snacks and watching Netflix. Tomorrow Lottas boyfriend arrives and we will go on another little mini-expedition here in Chile before I take the bus to Mendoza in Argentina.

Källa

Klicka här för att se på min Tik Tok

Källa

Igår höll Martin Zhor en jätteintressant föreläsning om acklimatisering och hög höjd för de som har mitt träningsupplägg. En av de viktigaste sakerna vi tog med oss ifrån detta var vad som händer i kroppen när vi befinner oss på hög höjd men också hur vår prestationsförmåga förändras till det sämre.

När vi är uppe på toppen av Mont Blanc så har vår syreupptagningsförmåga (VO2 Max) minskat med 50% ungefär samtidigt som mängden syre vi behöver för uppgiften har dubblats för att vi ska befinna oss på samma nivå rent intensitetsmässigt. Som resultat så hamnar vi i en högre intensitetszon eller så måste vi sänka intensiteten (vilket är det långsiktiga alternativet vi har eftersom om vi jobbar i en högre intensitetszon så kommer vi inte orka mer än ca 90 minuter innan vårt energiförråd av kolhydrater tar slut)

Det blir alltså extra viktigt att ha en bra aerob bas ju högre berg man ska bestiga och ha tränat hur kroppen använder syre och sitt metaboliska system till att använda fett som primär energikälla.

På toppen av Everest har vi bara ca 20% kvar av vår syreupptagningsförmåga. Tänk då att du har klättrat i 10 timmar redan för att komma dit. Och du behöver klättra i ett par timmar till för att komma ned.

Som sagt, superintressant och något alla som har mitt träningsupplägg får tillgång till. Jag vill nämligen inte bara att man ska få ett progressivt upplägg att följa utan också lära sig massor så man kan komma mer förberedd till sitt äventyr!

Källa

Är det någon annan i gruppen som bestigit Aconcagua? Vill ni dela er story?

Källa

Varje år gör Alan Arnette en sammanställning över vad det kostar att bestiga Everest, vad som ingår, vilken typ av guider man får och allt annat som kan vara bra att veta om man drömmer om att en dag stå på toppen av världens högsta berg!

Själv är jag väldigt kluven. För det första har jag verkligen inte råd. För det andra, det har blivit en cirkus på Everest (och de flesta andra 8000 m topparna också) på senare år med alla rekordjagare och peak baggers vilket gör att jag bara blir helt anti. Man ser bilder på superlånga köer – jag skulle ju hinna frysa ihjäl om jag behövde stå och vänta sådär. Så jag vet inte. Det finns tyvärr inte så många alternativ på rutter upp på Everest heller som är rimliga för mig så det gör att om man en dag vill göra ett försök så kommer man behöva stå i den där långa raden av personer och köa upp till toppen.

Läs hans inlägg här om du vill veta vad det kostar!

Källa

Hela den senaste veckan har jag tänkt jättemycket på det här och följt klättringen på berget med stort intresse och det har hela tiden skavt. Det har inte känts bra. Det har varit en säsong med mycket nederbörd, mycket snö och starka vindar. Det har gått laviner på olika platser över berget med jämna mellanrum och flera har dött / blivit skadade. Detta har lett till att de flesta internationella företag har lämnat berget och ställt in sina expeditioner. Men de lokala företagen är kvar och i de korta väderluckorna som finns så försöker de nå toppen. Jag är inte imponerad alls. Jag tycker det är vansinnigt. De utsätter sina klienter för jättestora risker för att de ska kunna skryta om hur bra de är på sociala medier.

Det hela eskalerade med Nims och hans 14 Peaks projekt där han och hans sherpa team framställde sig själva som superhjältar. Och i viss mån var det också det. Det var en enorm bedrift att göra vad de gjorde. Men det skapade också ett tryck att leva upp till det här, inte bara när det handlar om dem själva utan också alla andra som ser hur den här stilen fungerat för dem. För många av dessa sherpas som fått den här superhjältestatusen har sedan gått vidare och startat sina egna företag eller så jobbar på de för något av de större lokala företagen. Och det jag ser på Manaslu nu är att de pushar i livsfarliga förhållanden för att nå toppen och sedan kunna posta om det på sociala medier. Att de minsann kan nå toppen även i svåra förhållanden när andra vänder. Men vad de egentligen gör är att spela rysk roulette med sina klienter.

De kanske har tur och kan ta sig mellan två camp utan att något händer. Men är det värt risken?

Om man kan något om laviner så är det att det främsta tecknet på att det är lavinfarligt är att det går laviner – vilket det gör dagligen på Manaslu. Fernanda Maciel, TNF athlete sa att ”det regnar laviner överallt på berget” och valde att avbryta sin expedition. Det andra tecknet är att det snöar och blåser – vilket det gjort nästan varje dag på Manaslu. Det här skapar en hög lavinfara.

Det finns två olika typer av laviner: Lössnölaviner och flaklaviner. En lössnölavin är enkel att utlösa men ger inte så stora konsekvenser. En sådan drabbade basecamp idag och tack och lov verkar det inte varit någon som råkat illa ut men många tält är förstörda. Men en lössnölavin kan absolut begrava dig. Framför allt kan den få dig att tappa balansen. Kanske dra med dig utför ett stup eller en klippa. Det var förmodligen det som hände Hilaree Nelson när hon skidade ned från toppen, löste ut en lavin som gjorde att hon tappade en skida och balansen och föll 2000 meter nedför berget.

En flaklavin däremot uppstår exempelvis när det drevar. Snödrev börjar vid 25 km/h. Det finns rapporter om 70-80 km/h vindar när folk gått mot toppen. Så det betyder att det drevat ordentligt över hela berget vilket gör att det blir superfarligt. För att förhållandena ska stabilisera sig behövs flera dagar av bra väder. Problemet är att de små väderluckorna som funnits ofta varit bara två dagar. Så när det är som allra farligast så sticker folk upp för berget mot toppen. En flaklavin ger stora konsekvenser. De kan begrava en hel by om de är riktigt stora, det var vad som hände på Huascaran i Peru 1970.

När man bestiger ett berg så väljer man att tolerera en viss mängd risk och det är upp till var och en hur mycket risk man vill ta men det som jag har svårt att acceptera är att de lokala företagen tar den risken åt sina klienter som inte kanske har någon erfarenhet eller träning i lavinkunskap. Frågan är om de ens har de själva? Lukas Furtenbach som är IFMGA guide och driver Furtenbach Adventures ställde in sin expedition på Manaslu och skrev:

När jag var i Nepal i December så skulle jag klättra två 6000 m berg själv. Jag visste att eftersom jag klättrar ensam så måste jag göra en riskbedömning där jag inte kan ta för stora risker eftersom jag inte kommer kunna räddas om något händer. Så jag frågade lokala guider om lavinrisken på de här två bergen. Jag fick till svar att den inte existerade. Det finns inga laviner på dessa berg. Vilket är helt fel.

Laviner löses ofta ut på en slope som är 30-45 grader. Exakt den brantheten som är på större delen av dessa berg. Om det inte snöat så är risken inte speciellt stor men i December är det vinter och det betyder att det finns överhängande risk för snö och nederbörd. Lägg till lite vind på det så har du en jättestor lavinfara. Om en lavin löses ut på en slope så kommer du inte kunna räddas av att du sitter i ett fast rep för det fasta repet och ankaret kommer dras loss i lavinen som kommer kasta dig nedför berget mot diverse terrängfällor. Det var exakt det här som hände mellan camp 3 och 4 på Manaslu för några dagar sedan. Lavinen som gick där svepte bort de fasta repen vilket gjorde att de klättrare som var i camp 4 var fast där. De hade inte erfarenhet eller skills att ta sig ned utan fasta rep.

Och det är därför som jag tycker det är extra viktigt att se till att man lär sig om hur laviner fungerar som klättrare. För det här är inte något man verkar prata eller ha så mycket kunskap om. Det är mer vanligt inom skidvärlden. Men ska man bestiga berg där det finns minsta risk för laviner då borde man skaffa sig tillräckligt med erfarenhet att på egen hand kunna göra en bedömning. För ”guiderna” på de lokala företagen har kanske inte det och för dem finns det en annan drivkraft som är större än något annat: Pengar & pressen att nå toppen. Ära och berömmelse. De kommer ta en högre risk med någons liv och då är frågan om du är med på det eller om du bara hakar på för du litar på dem?

När jag besteg Ama Dablam 2018 så gjorde jag det med Adventure Consultants som hade två IFMGA guider på plats. Sedan hade vi ett gäng lokala guider som var med också. På den tiden hade jag väldigt liten erfarenhet, jag hade klättrat i ett år och jag lade helt mitt liv i händerna på guiderna. Som jag visste var välutbildade och erfarna och de gjorde ett jättebra jobb hela vägen men en sak jag minns var att när vi skulle ned från Grey Tower så var vår huvudguide jättetydlig med att nu klättrar vi en och en och nästa börjar inte förrän den som är framför kommit runt hörnet. Grey Tower är en av de mer riskabla passagerna då det är väldigt utsatt för stenras. Veckan innan vi var där hade en klättrare dött just där för att en sten hade fallit och kapat det fasta repet han satt i. Veckan efter hände exakt samma grej. Trots detta så börjar de lokala guiderna klättra innan jag ens kommit halvvägs runt det där hörnet. Stenar regnar ned runt mig.

Men jag hade varken träning eller erfarenhet att förstå allvaret i situationen då. Eller konsekvenserna. Jag litade på alla guiderna.

När jag var på Island Peak nu i december så var det ett annat team där också. Deras climbing sherpa ville ta en livsfarlig väg genom en glaciärspricka med komplicerad terräng. Hans klient hade inte ens en isyxa. Dessutom stod han precis vid kanten av sprickan med jättemycket slack ute på repet. Vid ett fall där hade båda ramlat ned i sprickan.

Idag så marknadsförs alpin klättring som att vem som helst kan klättra ett 8000 m berg. Man behöver inte ens någon tidigare erfarenhet. Ett stort team sherpas gör allt åt dig och du kan få oändligt med syrgas. det är bara att jumarera upp för ett fast rep. Jag tycker det är lite ansvarslöst. Ju mer jag klättrat och ju mer jag utbildat mig inom denna värld desto mindre risk är jag villig att ta. När jag började var jag clueless. Då ville jag bara beta av toppar, ge mig på nästa utmaning, svårare, hårdare. Idag är det motsatsen. Jag klättrar inte ens en 4000 meters topp i Alperna om inte förhållandena är tillräckligt bra. Men idag har jag tillräckligt med erfarenhet för att i alla fall kunna avgöra det på egen hand. Vilken risk jag är villig att ta och förstå konsekvenserna av mitt val.

Jag är inte säker på att alla som är på Manaslu just nu har det. De lägger sitt liv i händerna på lokala guider som kanske inte ens har utbildning eller som Lukas Furtenbach säger ”det finns ingen medvetenhet eller riskförebyggande arbete kring laviner”. Man har ju till och med placerat basecamp längs ett lavinstråk! Kanske var de tvungna att göra det för det fanns ingen annan plats. Med 400 klättrare och lika många sherpas är berget helt överfullt. Jag läste om hur det var svårt att landa räddningshelikoptrar för campen var så fulla att det inte fanns någon plats att landa på.

Så om du ska ut och klättra i berg, lär dig om riskerna så du kan göra dina egna medvetna val. Och om du inte vill det se i alla fall till att de du lägger ditt liv i händerna på har den erfarenhet och kunskap som gör att de kan ta de bästa besluten.

Om du bor i Sverige och vill lära dig mer om laviner kan jag rekommendera SVELAV. Här hittar du en länk till deras kurser!

Källa

Först rapporterades det att Hillaree Nelson, The North Face athelete och kapten för deras athlete team saknas. Att hon ska ha fallit ned i en glaciärspricka eller tappat en skida efter att hon nått toppen och skulle åka skidor ned och sedan fallit upp mot 3000 meter. Det är lite oklart vad som hänt men hennes partner Jim Morrison ska ha nått basecamp enligt källor. Vilket också är märkligt. Hur orkar man ens ta sig till basecamp när ens livspartner försvinner? Varför stannar man inte och försöker hjälpa? Eller såg han inte vad som hände och bara fortsatte? Eller insåg han att den enda hjälp som går att få (om hon föll ned för berget) är med helikopter? Det är så mycket jag inte förstår kring det här.

Det vi vet är att strax efter så var det en lavin och ett serac fall längs rutten mellan camp 3 och 4 som ledde till att en dog och 12 är skadade, varav 4 allvarligt. Fler kan saknas.

Detta har också lett till att de fasta repen som sitter längs rutten är bortsvepta och flera personer är fast i camp 4 och kan inte ta sig ned på egen hand. De har bestigit berget med syrgas vilket betyder att om det inte finns extra syrgas i camp 4 så kan de också vara i trubbel. Men det finns det förmodligen eftersom närmare 700 personer är på berget just nu. De fasta repen kan säkert fixas igen i morgon så att de som är fast kan komma ned.

Ett annat problem som uppstått är att det dåliga vädret gör att helikopter räddningar blir svåra, nästa intill omöjliga. Men inte bara på grund av dåligt väder utan också för att det inte finns tillräckligt med plats att landa i campen på grund av alla tält för att berget är överbefolkat.

Men mest av allt förstår jag inte hur man vågar gå upp under ett litet väderfönster precis efter att det dumpat ned snö på ett lavinfarligt berg. Det verkar vara en tuff säsong på Manaslu i år. Jag är så glad att jag inte är där. Jag hade en plats på en expedition dit men valde att inte åka. Jag hade en plats redan förra året men sköt upp det ett år för jag ville fokusera på min fjälledarutbildning. Men någongång i somras så bestämde jag mig för att inte åka. Jag hade inte motivationen. Det kändes inte rätt. Dessutom så tänkte jag att det kommer bli kaos när 700 personer ska försöka nå ”the true summit”. Tidigare ansågs Manaslu vara ett av de enklare 8000 m topparna men förra året blev det väldigt tydligt att de flesta, nästan ingen har nått den riktiga toppen. Nu vill alla göra det. För att göra det måste du navigera över en smal exponerad kam med ostabil snö. Det ser inte toppen ut och det kommer bli enorma köer där. Köer man inte kan fastna i på 8000 meters höjd. Framför allt inte om man ska klättra utan syrgas. Så jag valde att inte åka för jag hade en känsla av att det där kommer bli problem och jag vill inte vara en del av det.

Jag måste gå och lägga mig nu men jag hoppas jag får vakna upp till bättre nyheter i morgon.

Här och här kan man läsa mer.

Källa

It feel very weird to write this because I just told you about my next adventure, to go to Karakorum and climb Broad Peak. But I have made the decision to not go to Broad Peak in a month. I have been following the covid 19 situation in India and the countries around there. And they way it´s been developing is not good at all. It´s really bad. And it doesn´t feel right to go there right now. I know you will understand. The mountain will always be there and even if it´s sad and I had so much excitement for this it´s just not the right time. I feel a little bit like the air went out of me. But:

I´m trying to change so I can go to another 8000 m mountain after the summer instead. I hope it will be possible. Then I will be vaccinated and hopefully the world will be in a better state. When I booked this adventure 8 months ago the situation wasn´t that bad and I was maybe naive to think it would calm down for the next summer. That is not reality. And that means you have to change your plans. Wait a few more months maybe before it´s a better time to go to this part of the world.

This decision also change all my plans for the next 6 months. So it´s been a strange day – trying to make new plans and inform everyone involved in my decision. But the good news is that I can spend the summer in The Alps and train even more before my expedition (that will be another 8000 m mountain). So I will drive down this weekend to be there in time for when France open up a little bit more.

Weird. Crazy. Sad. But the right thing to do.

Källa

I spent another day studying high altitude medicine. I was really lucky a few days ago – after reaching out to the Swedish Climbing committee I got a contact to a doctor that works with so many cool stuff including being on the medicine board of UIAA and working with the Swedish military mountain guides and he will be able to help me for my expedition. I´m very happy about this – it takes a lot of the stress away from the final preparations. He sent some some material to read through and it´s just so interesting to learn more about these things. I love it!

One of the documents he sent me was about identifying AMS / HACE / HAPE and treatment for it. It also takes up a lot of other diagnosis and how to treat them and had a self report questionnaire with control questions to ask yourself to trace symptoms of AMS. I will use it and keep a log every day together with my oxygen levels. But he also told me that it´s even better if you do this in a group so you can notice irregular symptoms. For example: If everyone have around 88 in oxygen first day in basecamp then you have something to compare with. If the next day everyone have around 90 and one have 68 then you can tell something happened.

The other document is about medicine and drug use in climbing and ethics. It´s the official standards of UIAA medical commission. If you are interested you can find it here.

”It is not the UIAA Medcom’s intention to judge. We simply welcome openness and honesty but also want to protect mountaineers from possible harm. We do believe that, wherever possible, the use of drugs specifically taken with the intention to enhance performance should be avoided in the mountains. ”

This report tells you about medicine and drugs often used within climbing and the pros and cons. It also have information about interactions and ethics.

”According to observations undertaken trekking or mountaineering at the Bafaru Bivouac (4,860m) on Mt. Kilimanjaro 46.7% of those studied took acetazolamide (Diamox), 40,0% dexamethasone, 4.5% coca leaves, and only 8.8% were “clean”. In most cases this use was based on peer advice and pressure rather than any medical indication. Despite this drug consumption 80.0% suffered from AMS”

I have never used any medicine, drugs or oxygen when climbing high mountains before but for this expedition I want to have acetazolamide and dexamethasone with me in case I need it. To treat a potential dangerous situation. I do not intend to use it in any other way. It´s for my safety since I have to be able to take care of myself. At 8000 m there is no rescue.

I´m so happy to have met this doctor, he seems great and have so much stories, information and after talking for almost one hour yesterday I felt I go keep talking for a week. I hope I get to meet him in the future. His experience in this is amazing.

He also warned me – when I go to get my medicine from the pharmacy they will think my doctor did a mistake writing this medicine to me since these medicines are usually used to treat other diseases like cancer. So it might be impossible for me to actually get it unless they call him so he can explain to them. As I said – it´s not easy to get help with this and it probably shouldn´t be either. But I´m really happy that it´s going to be sorted out so I don´t have to stress about this anymore.

Photo by Paul Romain

Källa

There has been more reactions to my plans for Pakistan. People tell me I should not go by myself, that carrying my own stuff will make me too tired. Yes it might be true but how can you ever be self sufficient in the mountains if you can´t even carry your own stuff, set up your own tent and melt your own snow? I know it´s a lot harder to carry everything yourself. I have done that. It makes you slow too. It´s really nice to have someone carry everything for you, set up your tent and serve you hot tea and pizza when you come to camp II instead of dumping your stuff and then head back to camp I to carry one more time and when you get back – fight in the wind to set your tent and first two hours later have some water that you can drink and cook some food. I´m not going to this expedition so be served. I´m going to get more experience in how to do this on my own.

Then people say that I should use oxygen so I have a chance to get to the summit. I have never used oxygen on a mountain before. To me that is doping. Unless it´s used as medicine in an emergency. I´m sure using oxygen will make everything easier. Studies show that being on 8000 m feels like being on 6700 m if you use oxygen. Click here to read more about it and see graphs on this. It´s quite a big difference. But I want to see what it feels like and how my body reacts to the altitude for real. I´m sure it will be the hardest thing I´ve ever done. And I don´t know how high it will be possible for me to go. But that´s what I´m there to find out. Getting to the summit any way I can is not interesting to me. I don´t even care about the summit. It´s all about the experience.

So why don´t you go to a cheaper mountain and a lower mountain? You should at least have climbed a 7500 m mountain before even attempting a 8000 m mountain. That´s what people say. Yes experience is really important. But going on an expedition to a 7500 m mountain will be almost as expensive to me if we are talking money. It´s not just about the cost of the expedition. It´s also the cost of not being able to work during these weeks. So I felt that I might as well go to a mountain where it would be possible to go over 8000 m if the opportunity came. If I invest this time and want to test myself and learn as much as possible – why limit that possibility by choosing a lower one? If I feel good at 7500 m I can continue. If I don´t I will probably already have turned around. And to me it was important to go to a place I really wanted to see and visit. Karakorum is that place. I don´t feel that excited about Khan Tengri or Pik Lenin. The motivation for the mountain I´m climbing have to be there. It has to be a mountain I´m drawn to.

Your first 8000 m mountain should be Manaslu or Cho Oyu – those are the easiest ones people say. Yes if you want to get to the summit those are easier. Not as dangerous. But if it´s not about getting to the summit of an 8000 m mountain by any means then maybe it´s better to choose one you like? The motivation have to be there. I don´t know why others climb mountains. Everyone have their own reasons. I have never questioned that. Why does one think getting to the summit is the biggest reason? It´s not the case for me.

Why even going climbing a mountain if the summit isn´t the goal they say. What a waste of time. I don´t feel that way. To me – this is a learning experience. And I could not be more excited to go to this place I really want to visit and climb on high altitude and see how it goes.

But…

I was pretty broken down yesterday at first from all of this. I felt like shit and questioned why I should even go there. I have probably not trained enough, I don´t have a chance anyway. I should probably just stay home and not waste my time. Everything I do is wrong. Stupid. I let all of these comments get to me.

So I spent the evening having a long talk with my coach. It felt a lot better after. He reminded me about when we were at Aconcagua. I might not been the fittest person there. I was probably not the one that trained the most before that expedition. But I did really good. I was strong the whole expedition and on the summit day – going faster than many others even tho I had carried everything on the mountain by myself. I started thinking about how I felt on the summit. I felt good. I was not exhausted so that I couldn´t had continued. I could easily pitched a tent up there if I had one with me. I even ran down the mountain after. I try to think about those things. That was not my limit. And I know 6962 m is not 8000 m. There is more than a 1000 m difference. And it´s huge. But you never know unless you try.

And then he said it so well to me: This is your learning experience so go there and get the experience you are looking for. This is not the last mountain you will climb. This is just a start. This is a test for the future. You will go there and discover what you need to work on for the future.

This is the reason I´m climbing this mountain. And all this focus on getting to a summit – like that is all that counts. That´s not how I think about this at all. And I know that might be different and that others doesn´t understand. The question I will be asking myself after this experience is not ”did I get to the summit?” it will be ”did I get the experience I was looking for?”

Källa