Jag är precis hemkommen från att ha guidat en vandring till Everest Basecamp. Som alltid var det en otrolig upplevelse att vara i Nepal och jag tror alla deltagarna håller med om det också. Några saker som jag reflekterat över från en guides perspektiv
Det var stökigt väder denna säsong med en lite senare Monsun som gjorde stor skada i form av översvämningar och landslides bara några dagar innan vår grupp skulle resa. Detta ledde till att en bro gick sönder på vägen till Ramechap – därifrån inrikestrafiken numera går till Lukla. Tack vare att vi har en riktigt bra lokal partner så blev vi endast en dag försenade till vår trek trots stort kaos och många strandade personer på olika platser runt om i Nepal. Att ha bra kontakter på plats var i situationen ovärdeligt – det var många andra grupper som satt fast i flera dagar i Ramechap eller fick ställa in / helt ändra sina planerade resor.
Vi hade planerat att göra Gokyo och Cho La Pass men när tre av oss blev sjuka (jag själv inkluderad) så kunde vi lösa det så att vi tre tog oss från Dole tillbaks till den vanliga Everestleden istället (som är på lägre höjd och mindre tuff) medan resten av gruppen fortsatte till Gokyo och över Cho La Pass tillsammans med våra två lokala guider. Det gjorde att vi kunde tillfriskna tillräckligt för att sedan ansluta till resten av gruppen och nå Everest basecamp tillsammans. Att kunna vara flexibel i upplägg och strategi efter både individer och hela gruppen är a och o som guide (och deltagare) på en expedition.
En deltagare frågade mig redan första dagen om det fanns någon chans att ordna så hon kunde bestiga Lobuche East efter vår vandring. Jättekul förfrågan och självklart löste vi det! Hon stod på toppen morgonen efter vi sa hejdå i Lobuche och anslöt sedan igen till oss för hemresa från Lukla. Så starkt!
Jag kommer se till att våra porters och lokala guider på plats i Nepal får det ännu bättre när de jobbar för Topo i framtiden. Jag har fått en större inblick i hur det fungerar på plats och trots de har en skälig lön så finns det mycket som kan förbättras och som arrangör vill jag verkligen att det ska vara schysst och bra för alla vi jobbar tillsammans med. Det ger mig ont i magen när jag ser hur folk i Facebook grupper alltid letar efter lägsta möjliga pris på resor och tjänster och jag vet vad det innebär för villkor för de lokala arbetarna och jag vägrar vara en del av det. Jag vill alltid göra bättre om jag kan.
Det är ovärdeligt att det finns så bra helikopter evakuering i Khumbudalen. Vi hade en deltagare som fick begynnande HAPE i Gorak Shep som kunde må bra igen två timmar senare när hen var nere på lägre höjd igen (och spenderade en natt på sjukhuset i Kathmandu). Det är något som man är bortskämd med i Alperna också men som helt saknas på andra platser i världen. En trek till Everest basecamp är därför ett ganska safe option för att testa sig på högre höjder och det är helt individuellt vart ens egen gräns går och man kan inte veta innan man provat.
Jag vägrar att använda fraser som ”100% success” som många andra arrangörer gör. Den siffran säger ingenting om man inte också redovisar hur man räknat. 100% av alla som signade upp och bokade? Eller 100% av alla som kom till målet trots att flera föll bort längs vägen av olika anledningar? Jag tror på att vara transparent och ärlig när det gäller att kommunicera kring hur det egentligen är på en expedition. Att måla upp en bild av att alla klarar det blir ofta en väldigt osann bild. Sanningen är ofta att saker händer längs vägen och det är inte alltid för alla.
Med det sagt så är jag otroligt imponerad över gruppen – Cho La Pass är för den vanliga människan den tuffaste dagen i någons liv rent fysiskt och de gjorde det med bravur. Visst det var tufft stundtals men alla kämpade på och klarade det och det är otroligt imponerande. De sa efteråt att det hade varit den värsta men bästa dagen. Att ens våga ge sig på en sådan utmaning som det innebär är väldigt modigt. Men jag är lika imponerad av de deltagarna jag tog via den vanliga Everestleden som kämpade på trots att de var sjuka vilket gjorde att det var extra tufft, framför allt mentalt (och här vill jag inflika att vi självklart i det tillståndet aldrig pushade över någon gräns, tvärtom så gick vi alltid på dagsformen och lyckades få in två extra vilodagar för att kunna må så bra som möjligt innan vi skulle ta oss högre upp).
Jag var jättenöjd med mina lokala guider, de tillförde verkligen mervärde till hela upplevelsen och gruppen. Inte bara att vi kunde göra nya strategier när det behövdes eftersom vi var ett team utan också för att de kunde dela med sig av massor med intressanta fakta och kunskap om lokala traditioner och lärdomar. Vi har fått smaka / titta / lyssna och känna på massor med spännande saker längs vägen och det har varit otroligt intressant. Jag kommer önska att få jobba med samma team även nästa år för jag var verkligen supernöjd med dem!
Nepal är ett sådant ställe som man alltid längtar tillbaka till. Man är ganska trött på att äta Daal Bhat efter tre veckor och längtar efter en surdegsfralla med prästost till frukost men sedan kommer den där känslan och längtan smygande. Nepal är ett speciellt ställe. Naturen, kulturen och framför allt de otroligt vänliga människorna. Ett av de finaste minnena jag tar med mig från denna upplevelse är vår avslutningsmiddag med hela teamet, alla porters och de lokala guiderna där vi hade en jättefin kväll tillsammans som mynnade ut i ett stort dansgolv i lodgen i Lukla tillsammans med andra grupper från olika platser i världen.
Jag har varit hemma mindre än ett dygn men jag längtar redan tillbaka.
Leave a Reply