Jag snubblade över en artikel i mitt flöde i morse om några svenskar som gjorde en expedition i Nepal där många saker gick fel. Det jag reagerade på är att felen verkar ha uppstått på grund av deras val att ignorera alla tecken på att det inte är en bra idé att fortsätta.
Har man så kalla fötter att man inte känner sina tår eller de gör jätteont och man vet med sig att det kommer ge långsiktiga skador kanske man bör ta hand om det i första hand istället för att fortsätta mot toppen. Är man sjuk så kanske man inte ens borde försöka bestiga ett avancerat berg som Ama Dablam eftersom man kan sätta både sig själv, sin partner och andra i fara.
Min kompis Tim Bogdanov som så generöst delade med sig av sin träning i ett inlägg här tidigare har precis amputerat ett par fingrar på grund av köldskador efter en klättring på ett högt berg. Det vill man gärna slippa om man kan (nu var situationen helt annorlunda för Tim och att han kom hem med livet behåll var den stora vinsten där). Men att anse att en topp är viktigare än ens kroppsdelar är kanske att ha tunnelseende och vara lite för målfokuserad. Detta händer ofta när vi ska bestiga en topp.
Vi tränas i att pusha mot toppen. Att om man inte klarar det så är man misslyckad. Att bara man inte visar sig svag så kan man klara det. Vi visualiserar oss på toppen med armarna utsträckta i luften och hur vi bestiger berget bit för bit.
Men vi glömmer ofta bort att träna oss i att vända. Att visualisera alla de där ögonblicken och tillfällena när det kanske inte går som det ska.
Jag tänker på detta ofta och försöker träna på det. Om det blir storm, hur känns det då, vad gör jag i en sådan situation för att ta mig ned tryggt och säkert när det är stressat läge, kallt och miserabelt? Om min partner eller jag blir skadad, hur skulle det kunna se ut och hur hanterar jag det, vilka situationer kommer jag kanske kunna lösa och vilka situationer kommer kräva hjälp? Om någon faller i en glaciärspricka, i vilken ordning gör jag vad och hur kan jag bäst rädda min partner? Om det blir en lavin och jag har 15 minuter på mig att rädda någon, hur går den räddningen till för att vara så effektiv som möjligt? Om jag måste vända, känns det och hur hanterar jag det på bästa sätt?
Genom att tänka igenom och mentalt förbereda mig på alla tillfällen där något utanför det planerade händer så jag mer förberedd och redo om det skulle ske. Jag vet att det hjälper mig på bergen för jag har också varit i situationer där saker inte gått som planerat. Men att ignorera tydliga varningssignaler och tecken på att något kan gå riktigt illa är bara dåligt omdöme. Det är inte coolt att fortsätta pusha ändå.
Jag vet inte hur många gånger jag vänt på berg. 100 meter ifrån toppen på Matterhorn. 400 m från toppen av Aconcagua första gången jag var där. Valt att gå ned för ett berg på fel sida, till ett annat land bara för att förhållandena inte är tillräckligt bra och säkra för att göra den planerade turen. Det har aldrig känts som ett misslyckande. Det har alltid känts som rätt beslut.
Men det kan vara tufft att känna så om man är på sin första stora expedition. Man har planerat och tränat länge. Lagt massa pengar, köpt all utrustning, tagit ledigt från jobbet och berättat för alla man känner att man ska göra det här äventyret.
Jag vill ta ett exempel från lavinkunskapen. Mänskliga faktorer är nästan alltid inblandade i en lavinolycka. Antingen så har man för lite kunskap om riskerna och hur man ska hantera dem. Eller så har man kunskap men överskattar sin förmåga att hantera riskerna. Och det allra vanligaste vid en lavinolycka där en eller flera omkommer i en grupp är att i efterhand så verkar alla beslut märkliga eftersom det fanns tydliga tecken på lavinfara som man valt att ignorera.
Genom att träna sig själv mentalt, inte bara på framgång utan också på motgång så kommer det förhoppningsvis bli lite lättare att hantera när något oplanerat inträffar eller om alla tecken pekar på att man bör vända om.
Leave a Reply